Follow through

Tröttheten håller på att besegra mig

Nu är det slutspurt på våra projekt i skolan och det är enormt krävande kan jag lova. Det var längesen jag var såhär trött. Både kroppen och sinnet är utmattade. Samtidigt kan jag inte sluta, jag måste bli klar. I det här skedet är det inte läge att "lyssna på kroppen" som det så fint heter, utan köra vidare på högsta växel. Låter man tröttheten ta över så är man körd... så det är bara att kämpa på. När allt är klart och över vill jag blicka tillbaka och känna mig nöjd. Att jag har presterat mitt bästa.

Och när man tänker efter så är det ju faktiskt så med det mesta i livet, inte bara arbete och skola. Man vill ju kunna gå tillbaka i tiden och känna att man agerade rätt i de situationer som man befann sig i. Visst har vi alla gjort fel, men jag tror att många av dessa fel beror på att vi lyssnar till de första känslorna som dyker upp. När de negativa känslorna (som jag i mitt trötta tillstånd väljer att fokusera på...) som ilska, sorg eller upprördhet blossar upp så är man i princip kapabel till att säga vad som helst. Om man istället väljer att tygla ilskan och fundera över vad det egentligen var som gick snett, då tror jag att man har en större chans att lösa problemet. Det har jag verkligen fått uppleva på det senaste. Dessutom har man haft tid att fundera över hur man ska förklara sina känslor och upplevelser för den eventuelle personen/personerna som man har/har haft en konflikt med.

Såna här saker är verkligen inte lätta. Man är ju inte mer än människa - och ibland vill man som människa krypa ner och dra täcket över huvudet. Om man däremot väljer att inte göra det, att istället ta itu med problemet, så tror jag att man kan lösa det mesta. Dessutom kanske man vinner mycket på det, som att t.ex. inte såra någon i onödan. Så tänk på det alla ni... givetvis ska man lyssna till sina känslor, men de första känslorna som blossar upp är inte alltid helt rationella.

(varför går det inte såhär smidigt att skriva min rapport?)

Smuggelgods

Träffade goa och fina Emmalisa idag. Hon var på besök i i stan för att köpa en katt. Då passade vi förstås på att ses, det var ett tag sedan nu... Med sig hade hon kissebebisen Pongo (som inom en snar framtid kommer att få byta namn). Det var en söt liten rackare på 13 veckor. Sprang runt i min lägenhet och jamade och hade sig. Vi lämnade honom en kort stund medan vi gick ut och köpte kattlåda och andra kattsaker (jag såg världens största tuggben - jag vill ha en Grand Danois!), och när vi kom tillbaka låg han och sov sött i sin filt. Jag vill verkligen ha ett husdjur nu känner jag.

Sedan följde jag Emmelisa till bussen och när vi sitter där och väntar, så kommer det fram en Swebus-jänta och frågar vad hon har i kattlådan. En katt... möjligtvis? Då kläcker tanten att man inte får ta med sig djur på bussen. Regler som infördes i somras. Ajdå, tänker jag och Emmelisa. Men Emmelisa som är en gammal kriminell (haha...) brud är ju inte direkt den som frågar om lov, utan smugglar in katt och kattlåda i bussen bakom ryggen. Hehe, klockrent...

Nu ska jag försöka ta det lite lugnt. Har precis kommit hem från skolan och är fortfarande uppe i varv. Tar ett par timmar att komma ner på normal nivå. Så i och för sig är det väl lika bra att fortsätta vara lite kreativ nu. Fast min hjärna är helt slut. Min kropp är helt slut. Men min stress vägrar ta slut. Därför är det lika bra att fortsätta jobba...

Jag mötte min mardröm på Ica

Var och handlade idag. När jag handlar vill jag att det ska gå fort. Inte något jädra dra fötterna efter sig. Nej, effektivt ska det vara!

Givetvis hade jag ju turen (...) att gå och handla exakt samma tid som en apjobbig barnfamilj. Mamma med supersize-barnvagn som tar upp all plats, plus innehållet i barnvagnen som skrek oavbrutet. Pappan med en unge i famnen som också var skitjobbig. Och så en tredje pojke som kunde gå själv och var tio gånger jobbigare än dom andra två barnen. Och vart man än går så ska dom vara ivägen. Är inte barnvagnshelvetet i vägen, då är ungen i vägen. Det är med andra ord inte så enkelt att vara effektiv då.

Ja, jag vet att det är fullt lagligt att skaffa barn, men snälla nån... uppfostra dom då! Skaffa inte tre ungar om du inte kan ta hand om dom. Dom här kidsen var ju sjukt jobbiga. Vi blev klara (givetvis...) ungefär samtidigt, och då höll den ene ungen på att springa ut i vägen och bli överkörd. Varför tar man med sig barnen och handlar, om dom inte kan uppföra sig?

Något argument om att "men, dom är ju barn..." tar jag inte. Det finns minsann små ungar som kan uppföra sig exemplariskt. Och det är så det ska vara.

Det skulle vara intressant att veta hur föräldrarna tänker. Om man skaffar sin första unge och den är skitjobbig, varför skaffar man då en till? Och varför i hela friden skaffar man en TREDJE? Man kan väl ha den första ungen i några år och liksom lära sig på den. Och så kanske man kommer på ett bra sätt att uppfostra ungen. Då tillämpar man ju givetvis samma metod på unge nummer två.

Men nej, idag verkar alla vilja skaffa barn, hela tiden. Och när dom tryckt ut det första då ska det andra tillverkas direkt. Snälla, slow down... Iallafall för vår skull; vi som inte tål jobbiga ungar.

Jul, jul, regniga jul...

Igår var jag hos L och startade upp julen lite smått... en dag för tidigt kanske, men vad gör det? Julkänslan vägrade ju infinna sig förra året, så i år ska jag tvinga fram den med våld om det så behövs! Vi åt gröt och pepparkakor, och slog in julklappar (okej, hon slog in julklappar... jag har inte kommit så långt än), med julmusik i bakgrunden. Idag ska jag vallfärda ner till källaren för att ta upp diverse julkrams såsom ljusstake och sånt. Och det börjar ju nästan kännas som svensk jul redan - regnet öser ner...

Senare på natten när jag precis hade påbörjat min skönhetssömn så ringde Cowtoe. Halv tre för att vara exakt. Hon är på spa i Halmstad med sin familj. Familjen hade däckat för längesedan, men Cowtoe tog givetvis sitt ansvar och festade till det med några män! Starkt jobbat där. Betongskalle för henne idag, gissar jag på.

Nu ska jag fortsätta plugga lite. Har tenta nästa måndag, så det börjar bli dags för tentaångesten att infinna sig. Ikväll kommer den dock inte att ta över mig, för då ska jag festa med mina kära klasskompisar!

På återseende!