Det går bra nu.

Tänk vad allt kan vända snabbt.

Jag har känt mig så fantastiskt okreativ på det senaste. Så okreativ som man kan bli. Det var som att all idérikedom bara rann ur mig. Och det var jävligt jobbigt. Speciellt när man påbörjar en utbildning där det är ett krav att man ska vara kreativ.

Och det har varit så sjukt jobbigt. Att sitta där med sin projektgrupp i skolan och försöka pressa fram idéer. Men allt blir bara halvdant. Den där "yes-fan-vad-bra-detta-kommer-att-bli"-känslan vägrar infinna sig.

Men så för en vecka sedan, sakta men säkert, började känslan återkomma. Att jag och min projektgrupp träffades utanför skolan och umgicks (ja, umgicks - inte försökte pressa fram idéer), hjälpte en hel del. Och idag, när vi var på studiebesök på en reklambyrå, så kändes det... bra igen. Och jag tänkte att: "Ja, det är ju en sånhär miljö jag vill arbeta i".

För det är ju faktiskt så. Jag har ju bevisat för mig själv att det är i den här branschen jag ska finnas. Börjar man pilla med webdesign när man är 13 år och fortfarande blir lika tänd på det idag, så säger det väl något. Dessutom har jag ju jobbat med en annan jävla massa skit i tre år som inte hade ett dugg med webdesign eller reklambranschen att göra, för att se om jag verkligen ville satsa på min passion. Och nu vet jag. Jag kan inte tänka mig att jag jobba med något annat. Jag är en datanörd och jag blir lycklig av att arbeta framför en dator. Jag blir inte mer trött i skallen av det än av något annat jobb.

Min kreativitet är tillbaka (peppar peppar ta i trä). Inte bara för webdesignen, utan även för annat. Idag skrev jag en text om studiebesöket. Orden kom till mig. Och det var så jävla skönt. Nån dag kanske man ska försöka klå rekordet på 150-sidors berättelsen som jag skrev när jag var tolv år... Jag tycker dock fortfarande synd om min lärare som fick läsa en 150 sidor lång bok om tre tjejer och deras kärleksliv. Men jag är tacksam för att han gjorde det. Han var en bra lärare, Henrik. Han uppmuntrade sina elever. Han uppmuntrade mig till att vara mig själv. Även om han inte förstod det så påverkade han mig. Han kan ha varit en av de bästa lärarna jag någonsin haft.

Han får dock dela den titeln med min gymnasielärare Mona. Hon var en helt galen, men underbar kvinna! Alltid glad, kreativ och framförallt - den bästa egenskap som en lärare kan besitta - hon uppmuntrade sina elever. Även om jag hade en totalt galen idé som inte skulle funka i verkligheten så sa hon alltid: go for it! Och det blev ju inte alltid så bra... men jag hade försökt.

De människor som man har omkring sig, det är dom som formar en. På alla plan. Jag är glad att jag har haft turen att möta människor som tror på mig och uppmuntrar mig. Jag är glad att jag har föräldrar som kommer att stötta mig 100%, även om jag väljer att ge mig in en bransch som är jävligt snårig.

Äntligen kan jag andas ut. Jag behöver inte stressa fram min kreativitet. Den finns där när den finns där. Och den kommer till mig när jag inte pressar den.

Idag har det varit en bra dag. Jag och min projektgrupp har dessutom kommit på en vågad, men skitrolig idé till vårt informationsblad om skolan som ska tryckas upp. Det kommer bli så bra, det vet jag. Vi lär nog inte vinna tävlingen med den, men det spelar ingen roll... Vi ska göra något annorlunda och lite provocerande, och vår Graf design-lärare Marcus som är en nervös och stirrig typ, han lär ju skita ner sig när han får se vad vi har producerat. Hehe. I can't wait.

Al Mamlakah al Arabiyah as Suudiyah

Fick en önskan om att uppdatera. Så nu gör jag det. Och nu är det nya färger här också. Inte så juligt kanske, men ch-ch-chockrosa! Nånstans måste jag ju få leva ut mina fantasier (om färg alltså...).

Kanske blir det chockrosa i min lägenhet också. Jag har nämligen dagen till ära fått förstahandskontrakt. Sen den dagen jag flyttade hemifrån, vilket är mer än tre år sedan, har jag bott i andrahand. Och det har alltid varit lite småjobbigt. Att alltid ha i åtanke vart jag ska ta vägen nästa gång. Nu behöver jag inte oroa mig längre. Och det känns sjukt bra. Att den sedan ligger två minuters gångväg från högskolan gör ju knappast saken sämre. Och att jag redan bor här är ju klockrent. Så otroligt SKÖNT att slippa flytta. Slippa att packa lådor, att flyttstäda, att dra och slita och bära och kånka på hela sitt bohag. Skönt var ordet. Så nu kanske det blir en smärre renovering i lägenheten. Slänga in ett nytt golv kanske. Tyvärr kan jag ju inte utnyttja min bror som jag så smidigt gjorde förra gången ;-)

På tal om min bror så är han i Saudiarabien. Jag fick reda på det via Facebook. Ah, Internet, denna källa av inte bara kunskap, utan även uppdatering i människors liv. Som tur är kommer han tillbaka, det är bara en veckas jobb. Men man får inte åka som turist till Saudiarabien (hörsägen, vet inte om det är 100% sant, nån som vet?), så jag undrar hur säker han är. Nåja, ta med en kamel hem till Kamelen brorsan!

Sammanträffande?!

Idag var jag och fikade med E och L. Utanför fönstret gick det omkring en polis och stoppade cyklister. Surt för den personen, sa vi när någon blev stannad. Och så pratade vi om vår vän som fick 800:- i böter när hon cyklade mot rött. Vi undrade också om man kan få böter om man inte har något lyse på cykeln.

Efter att vi har skilts åt och gått hemåt så ringer L mig. Givetvis har hon blivit stannad och fått 500:- i böter - för att hon inte hade något lyse på cykeln.

Ett annat diskussionsämne var kontaktsökare. Ni vet, dom där personerna som hoppar på er i tid och otid och vill bli vän med er. Mundiarré är något dom brukar ha också. En sådan människa hade L råkat ut för på gymmet. Han pratade och pratade och ja han var nyinflyttad och nej han hade inga vänner och ja han ville gärna visa hur roddmaskinen fungerade (...) och han vill gärna veta vad L jobbade med och det var ett jävla tjat. Dagen efter, då står han framför L på H&M där hon jobbar - han råkade ju ha "vägarna förbi". Jag led lite med henne. Sådana människor är aldrig roliga att råka ut för, särskilt inte när det börjar bli stalkervarning...

På vägen hem från fiket tog jag en snabbvisit på Hemköp. Vad råkar jag ut för i kön? Jo men, givetvis - en KONTAKTSÖKARE. Och han var inte sen att säga att han minsann INTE var påverkad eller full, hans föräldrar hade minsann uppfostrat honom till att vara SOCIAL. Och så hade han bott i USA. Och så var han doktorand (...). Och han pratade om perception och gud vet vad. Jag låtsades vara intresserad. När jag hade stått ut med honom i 10 minuter fick jag äntligen betala (det var milslånga köer, givetvis). Efter det sa jag "Ha en trevlig kväll. Lycka till". Han såg förvånad ut. Hade kanske förväntat sig att få byta nummer eller så. Men jag försvann fortare än kvickt. Och nu sitter jag och undrar - eftersom L råkade avslöja för sin kontaktsökare vart hon jobbade och han kom till hennes jobb dagen efter, kommer samma sak hända mig? Jag råkade ju faktiskt nämna vad jag pluggade.

Dessa sammanträffanden, märkliga är dom...

Jag röker inte - bara blå Blend

Oj oj oj. Vilken helg. Jag har varit hemma hos föräldrarna från fredag och kommer att stanna tills imorgon. Mor fyller år idag, så det har varit födelsedagsfirande á la high tech. Nåja, kanske inte för oss, men mor som trillat över 60-strecket finner nog en Ipod Nano ganska high tech. Glad blev hon i alla fall. Och jag blir ju glad bara av att hålla i en sexig, slimmad liten grej så det var kul att lära henne... Podcasting är det vi satsar på. Mor är ju ett fan av Sveriges Radio så det kommer ju att bli klockrent bra att prenumera på olika program - om hon nu förstår hur man gör. Nåja, jag har iallafall anmält mig frivilligt till 24 timmars support.

I lördags var jag hemma hos Cowtoe med J. Vi bastade och hade det gott. J hade ett brännmärke på rumpan - i form av ett J. Hon satte sig på ett bastuaggregat en gång. Haha. Om hon var rund om fötterna? Ja, vad tror ni...

Vi diskuterade också släktförhållanden. Cowtoe har en kusin som säger att han inte röker. Det enda han röker är blå Blend, men det räknas inte. Och J:s kusin är albino, och han var lite bakom förr i tiden, men så körde hans pappa över honom med en skogsmaskin och då blev han normal igen. Jag trodde jag skulle dö av skratt. Min egen släkt träffade jag idag. Iallafall en liten del av den. Och vi är inte bättre ska jag säga...

På återseende.

Dumma jävlar.

Ibland börjar jag inte förrän klockan 13.00. Som idag. Då brukar jag försöka springa iväg till gymmet en sväng på morgonen. Idag har jag dock tvättid och får min motion genom att springa upp och ner i trapporna. Nåja, nu till saken: Under dessa lata morgnar brukar jag ha på tv:n i bakgrunden när jag gör mig iordning, käkar frukost/lunch eller vad jag nu hittar på. Idag när jag stod och sminkade mig så började något uruselt ordprogram sändas. Jag brukar byta kanal så fort de där kräkprogrammen går igång. Idag stod jag dock med kajalpennan i högsta hugg och var inte riktigt i stånd till att byta kanal.

De här "bildande" programmen går iallafall ut på att lista ut vilket ord som det syftas på. Och när man väl har hittat rätt ord så ska man ringa in och vinna lite cash. Man ska även svara på en fråga. Frågorna är barnsligt enkla. En idiot skulle klara dom.

Idag ringde det in en brud. Hon fick frågan: "Vilket datum infaller annandag jul?". Gött, tänkte jag, där vann hon lite cash. Men.... nej. Vet ni vad hon svarar? Vet ni vad det jävla puckot svarar? "Dagen innan julafton". Men, men, men... hur DUM I HUVUDET får man bli?!

Ibland blir jag förbluffad.

Samma visa varje år...

Så var det dags igen. Dagarna då Sverige blir som förlamat. Vi blir förvånade, oroliga och det säkraste tecknet är: Ingenting fungerar.

Jag pratar givetvis om Den Första Snön.

När jag bodde i Göteborg slutade kollektivtrafiken helt att fungera så fort det föll en simpel liten snöflinga. Spårvagnarna var försenade, bussarna kunde inte ta sig upp för backarna och det var allmänt kaos.

Det intressanta i det hela är dock att kollektivtrafiken flyter på hyfsat bra resten av vintern när det är snö ute. Men just den där första dagen då snön faller, då är det som bestämt att inget ska fungera. Och jag kan inte sluta fråga mig; varför blir alla så förvånade? Om jag inte minns fel så bor vi i ett land där det vanligtvis brukar komma snö på vintrarna.

Och det är inte bara kollektivtrafiken som rasar samman, alla i sina bilar ute på vägarna verkar ju också bli galna. Det är som att det är bestämt i förväg: "Hörru, nu kom första snön, nu kör vi ner i diket för att det är ju sånt som händer när det börjar snöa". Jag förstår det faktiskt inte. Snöar det och det finns en risk för halka, jamen sakta ner då. Speciellt om du inte har dina vinterdäck på. Nåja, ett intressant fenomen är det här iallafall!

Det här är en klockren bild. Vad vill dom säga med bilden

till vänster? Att det har snöat så mycket så skylten har böjt sig?

Helgens bravader.

Det har varit en trevlig helg. I fredags var jag hemma hos Cowtoe, lille bebis-L kom inte, det kanske var bäst det. Som sagt, jag och barn... inte alltid en bra kombination. Istället blev det god mat och x antal öl som slank ner. Cowtoes bror, Yvonna pajk alltså, kom dit också. Väldigt trevligt hade vi iallafall! Speciellt eftersom jag och den familjen har precis samma lama humor.

På lördagen kom Lex till "storstan". Vi gick på inflyttningsfest och planen om att "ta det lugnt" gick ju åt skogen ganska snabbt. Det slank ner både vin, shots, bål och drinkar. Hm. Kul hade vi iallafall, och jag tror faktiskt att jag dansade bort en hel del kalorier :-)

Söndagen var lugn, skön och mysig. Precis så en bakissöndag ska vara. Det gjorde ju givetvis sitt till att Lex kramade på mig. Mysigare människa får man leta efter.

På återseende!

Vi fixar kvällens käk på krogen.

Som sagt blir det alltså svin till middag ikväll. Dessa kan man antingen finna i skogen eller på krogen. Vildsvin hittar du troligast i skogen, vilda svin hittar du troligast på krogen.

Ska snart dra hem till Cowtoe. Middag med familjen där, ska också träffa lille L. L är en bebis. Jag gillar inte bebisar. Dom gillar inte mig. Vi får se hur detta går. Over and out.

Ont, det gör ont... Ja, det gör jävligt ont.

Det började som en oskyldig liten blåsa längst in på tungan. Det gjorde endast ont när jag åt. Inte jättejobbigt, jag stod ut. Nu däremot har det utvecklats till en smärta i hela vänstra kinden och ner i käken. What's wrong with me? Ont som fan gör det i alla fall.

Som vanligt är det grått ute idag. Grått, grått, grått. Ingen sol så långt ögat når. Deprimerande. Inte ens några färgglada höstlöv finns det, allt är bara dödens tråkigt. Det här är en deprimerande tid. Den är nästan lika hemsk som skiftningen mellan vinter/vår då allt är blött, grått och fult. Å andra sidan har man en ursäkt för att stanna inne.

M i min klass tipsade mig om en grym inredningsblogg; http://inredningsbloggen.blogg.se/. Vissa grejer är skitfula, vissa är apsnygga. En trevlig blogg är det i alla fall. Drejaren i min klass tipsade mig också om en schyst sajt igår som innehåller en hel drös med webdesigninspiration; http://www.webcreme.com/. Den bör inte missas om man är det minsta intresserad av webdesign.

Nu ska jag göra något vettigt. På återseende.

Kära blogg...

... jag lovade mig själv att denna bloggen inte skulle vara en typisk "idag-har-jag-varit-i-skolan-det-var-roligt"-blogg. Nu verkar det som att det blir så i alla fall.

Jag ber om ursäkt på förhand.

Idag har jag varit i skolan (...) från kl. 10 till kl. 18. Det var som vanligt. Kom dit fem i tio, beredd på föreläsning och klockan tio... startar inte föreläsningen, för det står fel på schemat och föreläsningen börjar inte förrän kl. 13. Inget ovanligt med vår skola. Virrigt är bara förnamnet.

Nåja, jag fick i alla fall tid att umgås med min kära projektgrupp där vi skissade på logotyper till ett kallbadhus som (förhoppningsvis) ska uppföras i Jönköping (http://www.jonkopingskallbad.se/). Det är lite kämpigt att komma igång, men när vi väl får fart på kreativiteten så tror jag att det kommer gå utmärkt. Jag är 1, väldigt nöjd med min grupp och 2, väldigt sugen på att göra webbsideskissen. (Vi får se om jag lyckas att övertala dom ;-))

Imorgon är jag ledig. Grymt skönt tycker många, lite småjobbigt tycker jag eftersom jag då måste tvinga mig iväg på gymmet. Har inte varit där på x veckor, så det är väl dags nu. Sedan ska jag börja plöja igenom "Grafisk kokbok" då vi har ett "mindre" test på den vecka 50. Fast innan vi gör testet ska vi givetvis ha gjort klart våra två projekt, lämnat in rapporter samt haft muntlig framställning. Ska det bli skönt med jullov? Ja.

En söndag som denna.

Söndagar är luriga. Ibland kan dom vara sjukt deprimerande. Ibland kan dom vara übermysiga, hoppingivande och allmänt sköna. Idag är det en blandning. Det går lite upp och ner. Jag har i alla fall varit ute en sväng, hälsade på mina föräldrar där min kära mor hjälpte mig att sy upp ett tyg. Ja, jag kan mycket, men sy... nej, det är inte min grej.

Nu ska jag laga pannkakor (den ena av dom två "maträtterna" jag kan laga) och sedan ska jag se avslutningen på "Ensam mamma söker". Jag vet, det är patetiskt att följa en sådan skitserie på en sådan skitkanal, men på något sätt fastnar man ju och hoppas för dom där jädra mammornas skull. Att dom kan hitta en man som kan byta blöja på bajsmaskinerna, laga mat, bygga om altanen och underhålla dom i sängen två gånger varje vecka. Ni vet, någon att dela det "roliga" och "trygga" familjelivet med. För övrigt är det ju bara looser-killar med. Han den där snubben som är från Värnamo, han är så övergullig så man vet att han har något kusligt bakom fasaden. Sen har vi snubben med ölmagen, jodå, han är väl kul men hur välmöblerad är han bakom pannbenet egentligen? Den enda mannen som jag kan med är den goa Göteborgaren som raggar på den blonda mamman (är tyvärr inte så fast så jag har lärt mig namnen ännu). Han är lugn, trevlig och verkar reko. Bra på att kyssas verkar han ju vara också, blonda mamman klagade minsann inte i förra avsnittet då dom hånglade som två hormonstinna tonåringar.

På återseende.

This is a girl I like.

Emelie raggade jag upp på nätet. Jag behövde någon att dela lägenhet med i Göteborg. Hon nappade, jag nappade, vi blev kombos. Hon flyttade från Helsingborg (eller om hon bodde i Malmö vid den tidpunkten) och jag flyttade från Jönköping. Vår första lägenhet var lite småsunkig, men ganska okej ändå. Ett par, tre, fyra (hm) fester, utspelade sig där. Efter x antal månader blev det dags för oss att leta ny lägenhet. Vi la ut en annons på någon söka boende-sida. Efter ett tag ringde en tjej från Sthlm till Emelie och erbjöd oss en superfin lägenhet att hyra i andrahand. Den låg mitt i stan, och var hyperfräsch (på bilderna alltså). Vi blev erbjudna visning, och det var den här tjejens "kompisar" som skulle visa lägenheten, eftersom hon själv skulle till NYC. Och just det, om vi ville ha lägenheten skulle vi betala 11.000 i deposition, innan vi hade fått varken nycklar eller kontrakt. Sa jag förresten att man aldrig kunde få tag i den här tjejen när man ringde henne, inte heller att hon fanns registrerad på Eniro eller liknande? Vi förstod ganska snart att hela grejen var en bluff. När händelsen kom upp på Insider i TV3 insåg vi att det fanns ett antal människor som gått på hennes lurendrejeri och glatt betalat 11.000:- till hennes konto.

Tiden gick, så småningom blev jag och Em erbjudna en mycket fin lägenhet i Linnéstan. Vi hyrde den i andrahand, och trivdes superbra. Den var stor, luftig och med ett underbart burspråk. Det enda negativa var grannarna. Under oss bodde en psycho-kärring som klagade på oss när vi duschade; "det låter ju så mycket i rören!". Om vi hade några vänner hemma på besök och satt och pratade och skrattade, så kom hon upp i sina fula morgonrock och med rött läppstift på tänderna och sa att hon inte klarar av detta psykiskt. Vi var SÅ HÖGLJUDDA (enligt tanten). Nåväl, bortsett från grannarna så trivdes vi bra. Jag och Em jobbade extra på samma jobb också, det härliga Sushi Kansai. Så vi behövde ju aldrig lida för att den ena av oss luktade fisk, vi luktade oftast fisk båda två och var vana vid lukten.

Här posar Em med sushi på vårt jobb. Ibland fick man jobba med ägarens mamma,
som var en av de värsta kvinnorna jag nånsin träffat. Hon stod ofta och
skrek på en. Man gjorde nämligen alltid fel. En gång hade hon lämnat en lapp,
den var skriven på svensk-japanska. Tro mig, det gick inte att tyda.

Efter ungefär 10 månader i Linnéstan så gjorde vi slut (som kombos, alltså) och flyttade till olika ställen. Fast vi hamnade bara två spårvagnshållplatser från varandra, så vi hade nära till varandra. Jag tror det var då vår vänskap riktigt utvecklades och växte. Ibland kan man missa hur någon är, när man bor ihop med den.

Idag bor jag tyvärr 20 mil ifrån Em, men varenda gång jag dyker ner till Göteborg så vill jag hälsa på henne. Jag var senast där för ett antal veckor sedan, vi gjorde barrunda och hann med Victoria, Skål och givetvis avslutade vi med Sticky. Em ville prompt ha vin i ett drinkglas, så det fick hon. Efter en sipp så skulle hon gå på toa, hon kom aldrig tillbaka utan hade åkt hem och däckat. Haha. Hon är en underbar tjej. Rolig, snäll, grym och väldigt underhållande! När blir nästa party, Em?

[Jag måste givetvis passa på att göra lite reklam för Em. Hon jobbar som fotograf, här är hennes webbsida: http://www.emeliemoberg.se/]

Tips till dig som gillar att dansa. Hela natten.

Jag bodde i Göteborg i tre år. Men jag älskar inte staden för det. Däremot finns det vissa uteställen som jag älskar. Älskar, älskar, älskar! Tranquilo är ett av dom.

Tranquilo är ett ställe där man på ren svenska kan skaka rumpa till latinamerikanska rytmer. Inte sällan hoppar det in några magdansöser med glittrande tygstycken och skakar tuttar i ditt och alla andras ansikten, och lite titt som tätt kommer det en Trum-Jonny och bankar på trumma och får alla att skaka ännu mera rumpa. Det här är inte stället för dig som vill hänga i baren. Det här är stället där du dansar med kända och okända personer, dricker goda drinkar som blandas bakom den cerisa bardisken och ångrar att du inte följde magdansösernas klädval - för svetten lackar. Köttmarknad? Ja, det är det väl på dom flesta uteställena. Men det är inte lika påtagligt här. Här dansar alla med alla, och bara för att man dansar med en kille så betyder det inte att du måste lämna ut ditt nummer för att sedan behövas dra med en eventuell stalker. Tranquilo är stället där kärleken flödar. Det må låta som en klyscha, men jag ber dig att inte döma mig förrän du har besökt stället. På Tranquilos webbsida tipsar dom dig om att inte planera en tidig hemfärd, och det är helt sant. Inte ens när det stänger vill man gå hem. Man vill bara stanna och dansa, dansa, dansa. När man slutligen går ut från kärleksbastun, ut i den kalla, skitiga luften så ligger kärlekskänslan kvar i hjärtat.

[Tranquilo ligger vid Kungstorget i Göteborg. Om du vill få en försmak av musiken så kan du gå in på deras webbsida, under Musik finner du Dj Jave's grymma mixar.]

Jag presenterar: Per-Erics spännande och magnifika liv!

Den 31 oktober publicerade Aftonbladet ännu en otrolig artikel. Lysande journalistik. Hett ämne. Artikeln har den träffsäkra rubriken: "Han tvingades visa leg på Ica". Återigen får vi se exempel på den svenska journalistiken och dess briljanta ämnen. Jag menar, vem vill inte läsa om Per-Eric, en 77-årig stofil som var tvungen att visa legitimation på Ica då han skulle köpa lättöl?

Per-Eric, han är upprörd. Han har minsann handlat på Ica i 40 år och tolererar inte butikens agerande. Nu tänker han sluta handla i butiken, för att han var tvungen att visa leg. Det är en katastrof.

Ja, detta är en katastrof för Per-Eric. För Per-Eric har inget liv. Han går från hemmet, till butiken, och sedan går han hem igen. Han tar fram en gaffel, öppnar makrillsburken och sätter sig framför tv:n i sin gröna plyschfåtölj. Han väljer mellan "Så ska det låta" och "På Spåret" men fastnar för Ingvar Oldsberg. Klockan nio somnar han i fåtöljen med tv:n i bakgrunden och makrillsburken öppnad på bordet. Nästa dag vaknar han till en odör av gammal makrill och instängt tv-rum. Men idag är Per-Eric glad. Det är kalas i kyrkan. Han har fått uppgiften att köpa bröd, smör och lättöl till kalaset. Per-Eric spatserar iväg till Ica. Han köper Skogaholmslimpa, den är god tycker Per-Eric. Och så är den ju billig också. Det kan inte bli bättre. Han tvekar lite när han står vid ölen. Ska han välja Spendrups eller Pripps Blå? Efter några minuters funderande väljer han Spendrups. När han kommer fram till kassan är det fem människor framför honom. Per-Eric blir irriterad. Varför kan de inte ta in en kassörska till? Det är hutlöst att stå och köa såhär. Efter några minuter blir det Per-Erics tur. Det tog visst inte så lång tid i kön ändå, men det skulle han aldrig erkänna. Stolt lägger han upp varorna på bandet. Helst av allt vill han berätta för kassörskan att han minsann har köpt smör, bröd och lättöl för idag är det kalas i kyrkan! "Och jag har fått en uppgift! Jag fick ett ansvar!". Men Per-Eric är tyst, mumlar bara ett hej. Och då händer det oförklarliga, kassörskan ber om hans legitimation. "För vadå?" frågar Per-Eric. "För lättölen" svarar kassörskan. "Varför då? Det ser du väl att jag är över 18 år?" säger Per-Eric. "Tyvärr, det är en ny policy som vi har" replikerar kassörskan. Per-Eric blir mycket upprörd. Trots att han har legitimationen i den slitna, bruna plånboken från -75 i fickan, så vägrar han ta upp den. Hutlöst, tycker Per-Eric, hutlöst! Han säger till kassörskan att behålla varorna, han ska handla i en annan butik där man inte behöver visa legitimation. Och så spatserar Per-Eric därifrån, skakande av ilska. Han kan inte förstå hur kassörskan kunde vara sådär oförskämd. Nu måste han ju gå ända bort till Konsum som ligger 200 meter från Ica. På väg till Konsum blir Per-Eric inte mindre arg. Han vill upprättelse. Han vill ha en ursäkt. Han tänker att en kvällstidning vill nog ta upp en sådan här katastrof, de brukar ju skriva om sånna dära saker. Han bestämmer sig för att ta kontakt med Aftonbladet. Aftonbladet nappar direkt. Per-Eric myser. Han är nöjd. Nu får Ica skämmas för sina handlingar, och dessutom så kommer han ju med i tidningen. Det är minsann inte alla som gör det. Den här dagen slutade bra i alla fall.

[om någon är intresserad: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1136670.ab]

I neeed to write.

Drygt fem månader har gått sedan jag avslutade min dejtingblogg. Efter att jag stängde ner den fick jag reda på att en drös med läsare saknade mig, läsare som jag inte hade en aning om fanns. Men, det var ett omöjligt projekt att skriva en dejtingblogg när man inte dejtar längre. Och jag kände inte för att springa runt och dejta enbart för mina läsares skull. Dessutom, alla som har dejtat själva vet vilket projekt det är. Det är inte bara att slänga igen dörren och springa ner till fiket och ha en trevlig liten pratstund med den potentiella framtida mannen. Åh nej, så lätt är det inte. Det är ett helt projekt. Nog sagt om det, jag tröttnade på att dejta, jag tröttnade faktiskt på hela mitt liv och bytte stad. Så nu finns jag i en ny (för att vara korrekt: ny-gammal) stad, och här tänker jag absolut inte dejta halva befolkningen. Den tiden är över. Jag lever numera efter mottot: Händer det, så händer det.

Med detta vill jag klargöra att den här bloggen inte är en fortsättning på den gamla. Det här är en blogg som handlar om mitt liv, vardagsbetraktelser, glädjemoment och irritationsmoment. Och sedan om det smyger sig in lite kärleksprat, ja, då är det för att det har hänt.